Barrie och böckerna enligt Rodrigo Fresán

Barrie flyr in i böckerna. Barrie öppnar böcker som om de vore fönster, öppnar böcker för att släppa in berättelsens ljus i det så dystra livet. Barrie kliver ut därifrån läsande och böckerna kliver in i honom. Barrie och Robinson Crusoe och Skattkammarön (jag håller med om att Barrie inte kan ha läst Skattkammarön när han var barn, årtalen stämmer inte överens, men den Skattkammarön som Barrie här läser är i själva verket den som jag läste, böcker är ju som transfusioner som skrattar åt tid och rum, Keiko Kai) och Tusen och en natt i en praktutgåva för barn och utan opassande illustrationer. Barrie läser berättelser om resenärer som färdas ensamma och resenärer som far vilse. Barrie tänker på sin mor som en fången drottning. Barrie träder in i sin mors rum, mörklagt som alltid, som om han trädde in i ett skattvalv eller i en storm mitt ute på havet. Han träder in i böckerna och slår ihop dem och Barrie frågar sig vad det är som händer när en bok slås ihop, när berättelsen som den berättar avbryts. Barrie frågar sig vad en boks hastighet är. Är det den fart som författaren utvecklar medan han skriver den eller den fart läsarna kommer upp i när de läser den? Stannar en bok upp när man lägger den åt sidan eller är böckerna evighetsmaskiner som fungerar utan sina läsare? Böckerna är magiska motorer som aldrig upphör att driva sina hjältar och skurkar mot nya stränder och palats och det är därför som man inte bör avbryta läsandet, tänker Barrie. Man förlorar så mycket när man stänger en bok. Det finns nätter då Barrie skulle kunna svära på att han hör böckerna prata med varandra, beblanda sig, berätta om sina liv och sina verk, minnas handlingen, de bästa stunderna. Barrie tänker: att läsa är att skapa minnen och att skriva är också att skapa minnen. Minnena hos den som skriver - författarna gör ingenting annat än att minnas något som slår dem, något som hänt dem eller aldrig någonsin hänt dem, men nu händer medan de skriver - fogar sig till minnena hos den som läser tills man inte längre vet var den ene börjar och den andre slutar. Författaren som förmedlare, som spirituell spiritist, som den som kastar ljus över det sätt på vilket böckerna är de levande författarnas vålnader. Och detta kanske är odödligheten, den att aldrig bli gammal, intalar sig Barrie. Bläcket som det eviga livets elixir som man dricker med ögonen, och Barrie tänker att om det finns något bättre än att vara författare är detta något att vara en rollfigur.
Allt detta tänker Barrie på.

ur Kensington Gardens, Rodrigo Fresán (s. 27 ff.)

La Bibliofille

Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör

Hör en moder som rids av den obotliga kräftans plågor att hennes spädbarn ligger och skriker på andra våning? Det är den fråga i vilken Kerstin Norborgs roman Kommer aldrig att få veta om hon hör har sin upprinnelse. Bortadopterad till sin faster och farbror innan hennes första levnadsår fullbordats, den enda av de fyra i syskonskaran som lämnas bort till någon annan att ta hand om tycks berättaren i denna roman genom skrivandet vilja återerövra den ursprungliga familjen. Genom att treva sig igenom släktens historia, nedteckna de egna minnena och andras historier och anekdoter pusslar hon långsamt samman en bild av sitt ursprung som liksom ska kompensera för det utanförskap som blev en osviklig konsekvens av att vara den som lämnades bort, togs ut ur bilden. Förvisso för att om barndomssomrarna få återförenas med de sina några veckor, veckor som i sitt närmande av flickan till det ursprungliga också understryker hennes roll av den annars frånvarande.
Texten är av ett stillsamt, retrospektivt slag, men uppvisar ändå spår av en inre strid inom berättaren, en tyglad förtvivlan bliven stilla sorg över att aldrig få vara central , inte ens i sitt eget liv, alltid stå utanför och titta in, till och med i det som ska vara själva kärnan i hennes tillvaro - familjen, både den ursprungliga där hon är barn, och den nya tillsammans med maken. Hennes plats är vid sidan av och denna roll spelar hon med fulländning, till och med i sin egen text, där hon alls inte skriver in sig själv i kontexten, utan nöjer sig med en mer fulländad vy, en sannare bild att stå utanför och se in i. Måhända den enda sunda och rimliga strävan hon kan ha. Den inre striden tycks vara på avklingande, mitt i den stilla sorgen och det ömmande förefaller det finnas en försoning, en riktning bort från det som gjort ondast - sveket? - , en förlikning som vittnar om svår kamp och många tankar, men där det inte längre finns så många anklagelser och aggression, inget sökande efter syndabock vare sig hos de som svikit (ordet uttalas aldrig) eller hos sig själv. Istället måste det handla om att ge sig själv Bilden, Historien. Om att tillägna sig denna Bild, denna Historia, inte genom att skriva in sig i den, själv bli ett motiv, utan genom att skriva den till sig, för berättaren att känna till och begrunda, ta del av. Efteråt. Är det omöjligt att bli en av dem som gemensamt blickat åt samma håll får man istället vända sitt eget ansikte mot dessa människor och se dem.
Kerstin Norborgs rena och avskalade stil och dess förhållningssätt till innehållet, dess diskretion och klarhet framhåller tyngden av och allvaret i det framberättade på ett vis som gör att man blir glömsk för texten som konstruktion och bara njuter av den som en god berättelse. Det är en lisa för en skeptiker att finna dylika guldkorn i den inhemska litteraturen.

La Bibliofille

Sex år av läsdagbok

Det slog mig att det gått över ett år sedan jag författade en betraktelse kring läsdagboken, den tid som flytt och de böcker jag tillryggalagt tillsammans med den/dem (beroende på om man väljer att betrakta läsdagboken som ett fenomen eller styckvisa föremål - välj själva!). Det är ganska angenämt att titta igenom de där små dagböckerna då och då, se vad man läste, om man skrivit ned något citat som man tyckt särskilt mycket om på de där raderna som är avsedda för anteckningar, om man minns känslan man hade i magen då man läst färdigt boken. Med Er tillåtelse önskar jag nu ge mig ut på en ny odyssé genom lmina äsdagböcker, de som fyllts sedan 23 maj 2003: 20 juli 2003-2009 är riktpunkten.

Ödets ironi vill att jag den 20 juli 2003 var i färd med att läsa Marcel Prousts I skuggan av unga flickor i blom. Tanken var att jag genom att läsa en del i denna romansvit i juli varje år skulle ta mig igenom alla de sju böckerna, men det ska erkännas att jag har kommit av mig, trots att jag bara har två delar kvar. Fast 20 juli 2004 var jag fortfarande duktig och hade min målsättning i tydligt minne uppenbarligen, eftersom jag då hade näsan i Kring Guermantes. Nu minns jag knappt vad som hänt i de föregående delarna, det är bara den första boken jag har någorlunda koll på. Till min stora sorg har jag inte riktigt fastnat för Proust, fastän jag vet att många tycker att han är alldeles makalöst fantastisk. Jag klarar helt enkelt inte av hans sätt att sväva ut från ämnet, hur han sida upp och sida ner i evigheters evighet kan följ en abstrakt tankeslinga för att sedan gå tillbaka till förflutenheten och den situation i vilken han befann sig då abstraktionen äntrade hans tankevärld. Det förvirrar mig och får mig att känna mig dum och obegåvad. Jag misströstar dock inte à propos Proust, jag vet att jag kommer att uppskatta honom när jag väl beslutar mig för att ta tag i À la recherche du temps perdu på riktigt.
20 juli 2005 var det Salman Rushdies Marken under hennes fötter som var mitt lässällskap. Jag diggar Rushdie hur mycket som helst, men misstänker att jag just då läste den boken för att den i original bär samma titel som den U2-låt vars text faktiskt är ett utdrag ur The Ground Beneath Her Feet och för att U2 bara några dagar senare skulle spela på Ullevi (Vertigo Tour). Man kan tycka att jag borde läst den där boken inför Elevation Tour istället, eftersom det vore bra mycket mer synkront med låtens släppdatum, men men. Alla är inte lika snabba.
Tiden går fort när man har roligt och EXAKT ett år senare, 20 juli 2006, läste jag Carl Johan Vallgrens Dokument rörande spelaren Rubashov. Jag har inte läst mycket av Vallgren, bara Den vidunderliga kärlekens historia och För herr Bachmanns broschyr förutom den ovan nämnda titeln, men Rubashov är min solklara favorit av de tre. Bara några veckor tidigare hade jag varit i Polen och besökt Auschwitz och att detta påverkat mig står klart då jag läser det citat jag med miniatyrbokstäver plitat ned på de tre rader som är avsedda för omdömen och dylikt:

Även de ännu ofödda, tänkte han, även de som skulle födas långt efter denna tid: även dessa skulle fyllas med skam, för ingen överlevande, inte ens han, kunde förstå den fasa som härskade här. När detta var över, tänkte han, skulle hela världen fyllas av stinkande, kväljande skam. Skammen över att ha undsluppit, skammen över att vara en överlevande, skammen när man grät över något man inte förstod. (181)

Det är just, om jag inte missminner mig, om Förintelsen som Rubashov uttalar sig i detta stycke. Rätta mig gärna om jag har fel, tyvärr har jag inte boken tillhands i skrivande stund.
År 2007 var jag den 2o juli i full färd med att läsa Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics, en bok som jag minns med ett förtjust pirr i magtrakten, den var för jäkla slug!, åtminstone enligt min tolkning av romanens slut som var av avgörande betydelse för mitt universalomdöme. En väninna som läst den en kort tid före mig gjorde en diametralt annorlunda tolkning av den sista delen i Special Topics in Calamity Physics, en tolkning som, om den varit min, fått mig att avfärda hela boken som mindre bra. Hon tyckte samma sak om min tolkning, så det slutade med att vi båda gladde oss åt att vi både läst på vårt eget vis och inte på den andres - vi tyckte ju båda om romanen!
Ni kan själva ta reda på vad jag läste den 20 juli 2008 och ta reda på vad jag ansåg om den boken, men eftersom jag önskar vara heltäckande och bespara Er mödan berättar jag ändå att det var åt Martina Lowdens Allt jag ägnade mig detta datum. En bok som jag var lite frälst i till en början, men som i sin helhet förlorade på att den var för lång. Läsvärd, lovande, men på tok för lång. Summan av kardemumman blev väl att jag beslutade mig för att följa Lowdens fortsatta författande, men att det inte skulle bli tal om att vare sig läsa om eller köpa Allt.
Därmed var vi framme vid 20 juli 2009. Idag. Det blir inte mycket läst nuförtiden, inte mer än något kapitel om kvällen, för närvarande i Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör, som handlar om en flicka som adopterats bort till sin faster och som i vuxen ålder reflekterar kring och bearbetar detta genom att skriva. Istället för att läsa ägnar jag mig åt att göra ingenting särskilt: tar en promenad, rycker upp ett ogräs, tar sovmorgon, gosar med katten, plockar bär, åt allt möjligt. Jag tycker mycket om Kommer aldrig att få veta om hon hör, efter att ha läst ungefär en tredjedel av den. Det är än så länge ett slags släktkrönika, mycket lågmält, trivsamt trots att ämnet ibland är till känslan svårt. Mycket kan hända på de sidor som återstår, men om det fortsätter på samma vis som det börjat kommer jag i fortsättningen att hålla ett litet öga på Kerstin Norborg.
Min förra läsdagboksbetraktelse avrundades, vid sidan av en undran om hur det förhöll sig med Er mina medbloggares läsdagboksvanor, av en fundering över hur kommande års läsningar skulle komma att se ut. Några dylika funderingar rör sig inte huvudet just nu, läsning och böcker är något jag tar med ro denna sommar. Det som blir läst, det blir läst och de böcker som får vänta får helt enkelt lov att vänta, inte mer med det. Man ska ju läsa för njutningen i läsandet och det måste jag bli bättre på.

La Bibliofille

Phan Thi Vang Anhs När man är ung

Ånyo finns det skäl att tacka lyckligare stjärnor för att det finns bokförlag som vågar sätta foten utanför de västerländska gränserna och introducerar en litteratur med andra kvaliteter och ramar än de vi är vana vid på vår litterära hemisfär. Tranan är ett sådant bokförlag, bland många andra läckerheter ger de ut en serie litteratur från Vietnam i vilken novellsamlingen När man är ung av författarinnan Phan Thi Vang Anh ingår.
Berättelserna i När man är ung tar avstamp i unga kvinnors liv i 1990-talets Vietnam, berättar om deras tillvaro som oftast framlevs under små omständigheter, om kärlek, vänskap, om hur deras världsbild stundtals krockar med med äldre generationers synsätt och värderingar, om hur deras tankar går. Det finns en enkelhet i samlingen, en anspråkslöshet i berättandet som är mycket tilltalande och som känns förvånansvärt ny. Varje skeende, ofta känslomässigt omvälvande om än vardagliga och föga uppseendeväckande, är förlagt till det förflutna och detta i kombination med Phan Thi Vang Anhs sätt att omrikta uppmärksamheten från människorna i kontexten till den omgivande miljön, till naturen - Medan de går omkring i trädgården kommer skymningen sakta smygande och lägger sig som en urtvättad slöja över träden. (163) - och låter den spela en lika stor, om än något mindre framträdande, roll i berättelserna, tar samlingen i sin helhet till en högre nivå, ger en serenitet, ett slags oantastlighet och en oberörbarhet till texterna som sällan skådas i den västerländska litteraturen. De är, vad kynnet anbelangar, som upphöjda ur sina sammanhang, liksom insvepta i en förflutenhetens hölje som gör det möjligt för såväl berättare som läsare att skåda händelseförloppet från en rofylld och accepterande distans, men paradoxalt nog också med en större närvaro. Det är irrelevant för denna stämning huruvida berättelserna utspelar sig i ett myllrande Saigon eller i en mormors hem på landet, den finns där ändå, liksom milt överseende med och ändå fullödigt engagerad i dåtidens allvar och dramatik.
Högst njutbart.

La Bibliofille

Jan Lööfs Tre sagor

På nostalgisökandets irrvägar letar jag mig fram till Jan Lööfs Tre sagor rymmandes Min morfar är sjörövare, Sagan om det röda äpplet och Skrot-Nisse i bokhyllan. Volymen inköptes under årets bokrealisation i en reminiscens av barndomens läsupplevelser och det är inte utan att magen fylls av en angenäm värme som också letar sig upp till stämbanden och får dem att vibrera fram ett litet förnöjsamt purrande då bladen i den hittills oöppnade boken vändes.
Man förvandlas till en katt i solfläck på golvet inför de prydliga men lekfulla och dimensionstrotsande illustrationerna, förtjuses över övergångarna mellan det detaljerade och tydligt tecknade till bilder som är mer av akvarell-, nästan oljekaraktär. Länge, länge kan man sitta och titta på de där bilderna som får de egna fingrarna att krylla av ritlust och jag minns hur jag som barn genast brukade plocka fram papper och tuschpennor efter att ha bläddrat i Tre sagor - som då hade svart ram och vars omslagsbild var förlagd till kvällsmiljö, till skillnad från min nyutgåva som ingen ram har och som är placerad i fullt dagsljus. För att inte tala om att man tagit bort den svarta katten! - för att börja rita upp egna civilisationsmyller motsvarande Omars ö i Morfar är sjörövare, stadsbilden i Sagan om det röda äpplet och djurparken Skrot-Nisse.
Nu som då är favoriten i denna trefaldiga sagosamling Sagan om det röda äpplet, det riktigt hissnar i magen av spänning då man följer dominoförloppet i sagan och triumferande får se rättvisa skipas till sist. Fast ganska spännande är det också i Morfar är sjörövare - ska mormor hinna vakna innan pojke och morfar kommer hem från Omars ö? Och kommer de att få tag i skatten? Och ganska läskigt är det ju i Skrot-Nisse också, man kan ju fråga sig vad den där Frank Kvarnsten är för en figur egentligen och vad han har för fuffens för sig och hur det ska gå med den där båtfärden.
Ganska fascinerande det där, att fast det passerat några decennier sedan jag senast hade Tre sagor för blicken, år då jag inte bara blivit äldre utan till på köpet vuxen (fastän jag ibland starkt betvivlar att knoppen hängt med i den utvecklingen), är allt ändå detsamma. Det är nästan som att dricka lindblomste och äta madeleinekakor att läsa Jan Lööfs sagor - de öppnar upp dörrar mot de förflutna, man minns reaktionerna från barndomen och inser att de kommer av precis samma saker som då, att man i det avseendet inte förändrats det minsta. Det är både omtumlande och lite rörande att vara med om slika ting.

La Bibliofille

Erlend Loes Kurt i Kurtby

Den flitige truckföraren Kurts chef bestämmer sig för att det är dags för Kurt att ta semester. Inte i fem minuter, som Kurt tycker är lagom långt, utan i fem hela veckor. Efter att nogsamt ha packat trucken och medelst lottdragning kommit fram till att det inte är Berlin, inte Paris, inte en läskfabrik i Ruhrområdet i Tyskland och inte en hamn i Antwerpen de ska fara till, utan till Finland och Mumindalen, bär det helt i enlighet med lillebror Buds önskemål iväg mot Stockholm och Finlandsfärjan.

- Jag vill inte ha semester. Då trasslar jag bara till det. (7) sa Kurt till sin chef då han pådyvlades den ofrivilliga ledigheten och mycket riktigt -stress och trötthet får Kurt att köra trucken rakt ned i älv, en älv som tar dem till det minst sagt originella lilla samhället Kurtby...
Inspirerad av Knutbyhändelserna har Erlend Loe i barnboksform författat en berättelse om när truckföraren Kurt upphöjs till frälsare i en kristen by och om vådan av religiös fanatism. Är det roligt? Ja, Loes sätt att berätta är väldigt, väldigt roligt: de ironiska och krassa inpassen -

Vargarna blir rädda av vansinnesskrattet. De tror att deras sista timma är slagen och flyr mot Norge utan att veta att där står det tusentals jägare beredda att skjuta dem i huvudet. Det är naturligtvis både brutalt och lite sorgligt, men så är nu en gång livet för vargar. (31f.)

-, hur han förvränger namn och ord på faktiska företeelser (Kirsti brud i Pingiskyrkan) och inrangerar alltsammans i de mest osannolika och galna händelseförlopp och kontexter - alltsammans i ett hopkok är akut fnissframkallande.
Som så många andra Kurt i Kurtby-läsare undrar jag vad man som barn får ut av att läsa/höra denna excentriska saga. Visst finns det inslag som helt säkert tilltalar en yngre publik, som när Kurt ramlar baklänges ned i en älv full med bajs (68-69) och senare bråkar med sina barn om huruvida det var Den helge and som fanns i det där vattnet eller inte -

Var vi då icke med om en sällsamhet ute på floden, då vi vart uppfyllda av Den helge and?
Det var bajs, pappa, säger Bud.
Vad för slag? säger Kurt.
Det var inte Den helige ande. Det var bajs.
Det var Den helge and, säger Kurt.
Det var bajs! skriker Helena och Läsk-Kurt och Bud i munnen på varandra.
(99)

- men annars är boken inte särskilt lättillgänglig, i alla fall inte för de yngre barnen (de som roas av bajsepisoderna). Ämnet är ju ganska svårt trots allt, krävar väl att man har någon form av referensram, kan dra paralleller mellan Kurtby och Knutby, och vokabulären inte den enklaste, i synnerhet inte den som Kurt brukar efter att han ramlat ned i bajsvattnet - De som häckla i skog skola utrotade varda (86). Som ensamläsning kan Kurt i Kurtby nog vara svår att ta sig an också för de äldre barnen, men med en vuxen intill som kan förklara saker och ting kan den kanske fungera.
Bra barnbok eller inte, som vuxenbok är Kurt i Kurtby alldeles ypperlig, lagom ansträngande och mycket underhållande läsning och illustrationerna av Kim Hiorthøy är hur sköna som helst - en oumbärlig bonus i sammanhanget. Guldstjärna till Loe för den intertextuella referensen till Sigbjørn Obstfelder på bland annat s. 28 - Här är så underligt, säger han. Jag tror bannemej vi är komna till fel klot. Snyggt! Sådant gillar vi!

La Bibliofille

Hermann Hesses Knulp

Den typ av boknyhet som jag håller kärast är den som innebär att en gammal titel kommer i nytryck, i nyöversättning eller för första gången i svensk översättning. Hur mycket intressant som än ryms i Svensk Bokhandels nyhetskataloger finns det ändå ingenting som slår att en gammal bok får chansen att nå en ny generation läsare. Bakhåll förlag gör en gedigen insats när det kommer till att plocka fram skatter ur litteraturhistorien, som nu till sommaren till exempel, då de ger ut Hermann Hesses Knulp i nyöversättning av Erik Åberg.

Knulp är en friande som framlever sina dagar med att vandra omkring på de tyska vägarna och vi möter honom i tre olika episoder i tre olika texter: Vårvinter då Knulp just legat på sjukhus och söker hjälp hos sin gamle vän Garvaren i Lächtstetten, blir föremål för garvarhustruns begär och fattar tycke för den hemlängtande flickan Bärbele; Mina minnen av Knulp, vari en forn medluffare till romanhjälten berättar om den tid de haft tillsammans på vägarna i sin ungdoms dagar; och slutligen Slutet där Knulp möter både doktor Machold och sitt öde.
Det är ytterst sällan man stöter på böcker som är så fulländade att man snudd på glömmer bort sig i själva läsakten, men så är det med Knulp. Det är alls inte fråga om något stilistiskt avancemang eller storvulna manifestationer av idéer och filosofier, om ett sökande efter det nydanande och innovativa, utan snarare tvärtom, om en enkelhetens konstfärdighet och raffinemang, där det anspråkslösa höjer hela berättelsens tak, ger den luft, rymd, vidd över de textbemängda sidorna. Den manar till eftertanke på månget vis, Hermann Hesses Knulp, ger en hel del att fundera på, på ett sätt som litteratur av idag mycket sällan gör. Denna kortroman lyckas väcka stora och ibland svåra frågor, ställer somligt på ända, trots att berättelsens omständigheter är små och bedrägligt enkla och tonen lågmäld och dämpad. Den får en att stanna upp en stund och lura lite över sakernas tillstånd, måhända omvärdera en smula utan att för den skull ha inriktande sensmoralisk avsikt. Så som bara Stor och Sann Litteratur kan göra. Gott att det finns eldsjälar som ser till att dylika verk tryckes. Och tryckes om.

La Bibliofille